fredag 27 mars 2015

En stark kvinna som uppskattas

Den lilla byn Wli ligger vacker beläget utanför staden HoHoe i Volta regionen. Här är det grönt och bergigt och människorna är väldigt trevliga (som så ofta i Ghana). Intill denna lilla pärla ligger västafrikas högsta vattenfall och det är inte alls långt över till Togo.  I och med detta är  franska vanligt att höra.

Jag har tillbringat två nätter här men det var gårdagen som satte ordentligt avtryck. Jag blev informerad om att en svensk kvinna bor i byn och att hon gärna ville träffas. Sagt och gjort så satt jag snart på hennes veranda med en kall välkomstöl i handen. Den smakade ljuvligt.
Katta som hon kallas för i byn tröttnade på all hets hemma i Västerås och sålde sin friskola som hon startat 12 år tidigare. Från skolans utbytesprogram hade hon redan funnit sig hemma i Ghanas varma atmosfär.  Hon ville hit på heltid och tog därför sitt pick och pack för 6 år sen och fyra år senare var hon permanent bosatt här i Wli.
Katta har en  stark personlighet och hon känner alla i byn. Men resan hit har inte varit lätt. Hon har lärt sig av misstagen från den typiska svenska naiviteten och nu för tiden hjälper hon bara människor som hjälper henne.  Det är ett ge och ta koncept och jag blev väldigt imponerad av henne. En varm kvinna som tack vare affärssine nu har sitt egna hus nästintill klart.
Just nu tar hon hand om tre  föräldralösa barn (en heter Oscar) under sitt tak och hon har hjälp från två anställda att sköta kontakter samt ta hand om barnen. Alla bor under samma tak med sina respektive familjer. Alla ger ett inyryck av att vara nöjda och människorna i byn verkar uppriktigt uppskatta Katta.
Under dagen som gick samtalade jag med Katta, hennes anställda James och Patrick om livet i Ghana. Vi kom in på ämnen som det invecklande hövdingsystemet, mäns syn på kärlek men också hövlighet och skamligt beteende. En väldigt intressant dag.

I Ghana visar inte män sin kärlek öppet. Jag har flera gånger fått höra det och tillsammans med vad sett (inte sett) drar jag den slutsatsen.  James och Patrick vill gärna visa kärlek mer öppet och säger sig vara avundsjuka på det västerländsk livet på just den punkten.
Men å andra sidan så har Patrik både en fru och en flickvän så jag vet inte hur mycket vikt han lägger vid ordet kärlek. När kärlek från mäns sida kom upp som samtalsämne skrattade Katta i takt med James och Patrik. Hon får tampas med kulturella krockar hela tiden här och hennes två adepter vet om det. Dom får sin beskärda del av "korrigeringar".

Tydligen behöver man inte registrera att man är gift här i Ghana. I alla fall inte om man gör som så många och gifter sig "olagligt", vilket innebär att man ger drinkar och liknande till kvinnans föräldrar och får deras tillstånd till giftermål. Det är fest och allt är fixat utan registrering. Detta är vanligt förekommande på landsbygden då bröllop är för dyrt den lagliga vägen.
Kanske är en borglig vigsel något att införa i Ghana?

Om man vill kan man komma och vara volontär i Wli med Kattas hjälp.  Hon fixar så att man antingen får hjälpa till med föräldralösa barn, vara i skolan, på sjukhuset eller om man så vill kan man vara guide i apornas reservat en timme bort.
Men vare sig ni vill vara volontär eller inte så är Wli väl värt ett besök. Låt er era kroppar svalkas och era sinnen njuta i det svala vattnet vid vattenfallet. Ni kommer att njuta.

//Oskar


torsdag 26 mars 2015

Nyamekyee

Har spenderat en del dagar på barnhemmet nyamekyee som ligger i en liten by som heter akwakwaa, där jag har mitt fadderbarn,Mawuli.
Har haft en del gräl med madame Charity som har barnhemmet.  Hon är aldrig nöjd och vill alltid ha mer.  
Barnhemmet är väldigt fattigt och madame Charity har tagit sig vatten över huvudet.  
Det bor fler barn på barnhemmet än vad hon klarar av att ta hand om. 
Barnen lider och blir vissa dagar utan mat.  
På barnhemmet bor 85 barn med olika bakgrunder.  Minsta barnet är 1 år och dem äldsta är 18 år.  











//Jenny 


En veckas sjukdom i norr

Min tanke vid förra veckans start var att bege mig så långt norrut som möjligt i Ghana för att besöka en kvinnoorganisation i Bolgatanga men dessa planer blev grusades snabbt.
Jag reste med ett lastfartyg på Voltasjön och slutdestination var Yeji.  En båtresa med en beräknad restid på 30 timmar men ä som visade sig bli än längre till något som i slutändan kändes som en evighet. Något okänt ledde till att undertecknad under denna tur blev magsjuk och fick tillbringa majoriteten av resan på squat toaletten och vinglandes på svaga ben upp och ner för däck för att nå den. Febern tävlade med magknipet om vem som ville mig värst och denna tur blev kort och gott den värsta i mitt liv.
Dagen efter besökte jag sjukhuset för säkerhets skull och fick efter tester medicin som med facit i hand har hjälpt. Men redan då hade jag förlorat 5 kg och jag vågar inte ställa mig på vågen igen.
Detta gav mig dock insikten av  vad som är viktigt i livet och där kommer hälsan först. För utan hälsan kan man inte vara där för andra. Jag bestämde mig däför för en veckas rehabilitering med dyr mat, swimmingpooler och elefantsafari medan kvinnoorganisation fick ta ett vänligt nej.



En slående sak som jag i alla fall intog under min tid i torra norr var att kontrasterna i Ghana nu blev än tydligare. Det är än mer fattigt i norr och det är verkligen trpkigt att se hur många mänmsikor har det. Enkla byar utmed vägkanten med lerhyddor inte större än ett västerländsk tonårsrum var en vanlig syn som fick en att misströsta. Kan det kanske vara så att muslimerna (majoritet i norr) är mindre gynnande från regeringen än de kristna? Detta är bara spekulationer från undertecknad medan det är uppenbart att folket är missnöjda med regeringens sätt att styra landet. När regeringen nämndes såg jag ledsna, besvikna och arga miner och en uppgivenhet som var total...


 //Oskar


tisdag 17 mars 2015

Lilla barn

I nästan 4 veckor har jag fått följa Geovana nu. Jag har sett henne skapa med play doh för första gången, sett henne kämpa sig igenom hinderbanor och efteråt skrattat hejdlöst. Varje morgon har jag mötts av ett leende och samma hälsningsfras; "Hola maalin, klappa händerna!". För Geovana är grym på att sjunga "klappa händerna så fort du kan...", fast hennes modersmål är castellano och portugisiska. Egentligen skulle hon kunna vara vilket förskolebarn som helst. Men hon lever i extrem fattigdom som så många andra i Bolivia. Geovana är numera mitt och Marcus fadderbarn! Att vara hemma hos familjen och se hur de lever var otroligt jobbigt. Att leva i den kylan som är uppe på 4000 meters höjd med otätade väggar, tak och golv är fruktansvärt. De har ingen toalett, avlopp eller rinnande vatten. En liten spis finns och en säng där alla fyra sover. Det här är inget unikt fall. Jag har hittills gjort 11 hembesök och det har blivit många tårar under dessa möten. Jag kan bara konstatera att livet är otroligt orättvist...Men det känns bra i hjärtat att finnas där för Geovana och familjen. Förutom mina resor är hon det viktigaste jag i fortsättningen kommer att spendera mina pengar på. //Malin

Barn lär sig tidigt.



På landsbygden men också i stan i Ghana lär sig barnen tidigt att bära tungt på huvudet. Der kan vara allt från stora baljor med vatten i till grenar i massvis.  Tyngden som dom bär på sina huvuden är inte lätt vågar jag påstå. Känslan för det fick jag när jag hjälpte en av skolflickorna ned med sin balja och kände bicepsen arbeta likt dom gör för biffarna på gymmet hemma.
Barnen hjälper på sin lediga tid familjen med att bära vatten och mat ut till männen på deras odlingar men de lär sig också att hjälpa till för att kunna vara en duktig partner i vuxen ålder. Eller rättare sagt en duktig kvinna. För det är i huvudsak kvinnor som använder huvudet som behållare, även om en och annan man syns göra samma akrobatiska manöver då och då. Det sker mest vid busshållsplatserna försäljning  i stadområden men också på landsbygden när grenar ska bäras hem.



Denna helg fick jag följa med Wodomes hövding och son till deras odling. Där fick jag se hur väl de nyttjar naturens tillgångar till att odla jam, bank och kasava.  Framförallt kasavan slog mig som nämligen välutvecklad grönsak. Dess stam som var tre meter hög gick enkelt att hugga i mindre bitar på 20 cm för omplantering. Bara att trycka ned i jorden och vips så börjar stamen odla nya rötter som innehåller kasava.



Jag fick även se hur bönderna går till väga för att ta till vara på palmernas söta saft och utveckla den stora inkomstkällan palmwine. Föga förvånande att alkohol bringar in en stor summa pengar sgå jag leendes på när svetten lackade ur böndernas hårda kroppar. Ett riktigt slitgöra! Men givetvis fick jag inte hjälpa till. Första gången tittar man hur man gör.

I Ghana är folk vänliga, ibland lite för vänliga...

//Oskar







måndag 16 mars 2015

Den dystra verkligheten kommer ändå med förhoppning

Idag fick jag en drös med teckningar föreställande bilar, hus och flaggor. Barn här nere tecknar med andra ord liknande barn gör hemma i vårt avlånga land. Bara en likhet utav många.
Dessvärre har jag också en dålig nyhet att berätta. Det är lagligt att slå barn i skolan i Ghana och på "min" skola såg jag det för första gången idag. Eleverna kunde inte svara på frågan tillräckligt snabbt och fick då varsina rapp med pekpinnen på en av sina händer. En av flickorma begravde sitt ansikte i skolbänken. Givetvis var jag tvungen att ifrågasätta detta tillvägagångssätt på ett halvsmidigt sätt direkt inför eleverna innan jag sen gick för att fråga min lärarvän Timothy om skolans regler. Han medgav att läraren hade gjort fel som slagit barnen av angiven anledning och sa att  skolan "bara"  straffar elever fysiskt om de gör något dumt. Om man inte kan svara på en fråga tillräckligt snabbt ska man få mer tid och sen en ledtråd innan läraren ger det korrekta svaret vid behov. Jag informerade honom om hur Sverige ser på barnaga och Timothy tyckte det lät klokt. Det positiva i denna tragiska händelse är att jag fick en möjlighet att utbyta synsätt med lärarna och efter att jag upplyst dom om att barnaga bara skapar rädsla och inte respekt för läraren/den vuxne fick jag den förståelse jag sökte.
Men det är ännu en lång väg kvar att vandra i detta land...

//Oskar


fredag 13 mars 2015

En halv vecka har gått...

Jag har nu tillbringat 4 dagar i en liten skola i byn Wodome som i sin tur ligger 2 mil utanför staden Ho. Jag befinner mig i Volta regionen och dagarna flyter på i sedvanligt ghanesiskt tempo . Vilket vill säga låmgsamma och småsega dagar. Det känns mindre effektivt för mig som svensk men verkar ändå vara effektivt efter deras levnadssätt.



Jag är imponerad av hur ordentliga barnen är i skolan även fast dom också är som barn sig bör,  levnadsglada och nyfikna. Givetvis klarar dom inte att sitta still hela tiden. Det skulle leda till en allt för militär skoltid tror jag om så var fallet. Varje morgon innan lektionerna startar så samlas alla klasserna , omkring 60 elever, på gården för att be till gud. De står uppradade på led med en arms avstånd till vännen framför sig och lyssnar på direktiven från en för dagen vald student som står är ämnad att stå längst fram. Det blir sång och bön innan klass efter klass marscherar(!) Med sång i rösten till sina respektive klassrum.
Lite väl pampigt/styrt enligt min smak. Men å andra sidan är inte varken religiös eller mycket för ståhej i den meningen.

Under skoltid assisterar jag i klasserna av och till. Jag hjälper till med enklare uttal när både pojke och flicka har problem att artikukera. Ofta så pratar jag med barnen och bara är där som någon en vän, med kärlek i famnen. Jag har hittills fått trösta tre stycken barn. En kram verkar värma så himla mycket mer här nere, vips så är allt bra igen.


Jag har inte sett någon av lärarna slå något barn än även om jag misstänker att dom kan vara lite väl hårda i
nyporna när dom tycker att nöden kräver det.  Den pedagogiska sidan hos lärarna är inte den dåstarkaste mest påtagliga utan här verkar metoden att mata på med mer fakta efter fakta vara det primära. För mig känns det som om individen ibland glöms bort bland den stora skaran barn. I alla fall under lektionstid,
föt lärarna glada, trevliga och alla verkar ha en lust att hitta en eller två aktivitet för barnen på rasterna.
Själv föredrar jag fotboll även fast det inte är världens lättaste sak i ett par flipflops och med ettriga barn runt hasorna. Fast det är för himla glädjande att alla barn deltar, och liksom i Sverige är även flickorna duktiga med bollen.




Även om solen tycks ha blivit mindre värmande de senaste dagarna och regnet vekar slå ned oftare så skiner glädjen forfande starkt sida vid sida med vita leenden i "min" lilla by.

//Oskar

tisdag 10 mars 2015

Blir det något husbyggande må tro?

Just nu sitter jag och väntar i lilla Ho på föreståndaren från barnhemmet som vi var på i Accra. Han är givetvis försenad, men är något som jag har börjat tackla bra den senaste tiden -Den Ghanesiska tidsramen skiljer sig rejält från våra ordentliga vara-i-tid träffar.
Jag ska i alla fall åka ut en halvtimme utanför Ho för att vara på hans skola där. Det är också ett litet barhem i anslutning till skolan om jag förstått allt rätt. Men den huvudsakliga anledningen till resan upp hit var för att få ha möjligheten att hjälpa till vid byggandet av nya skollokaler samt tillbyggnad av barnhem. Men då jag igår väldigt snabbt gick slänga ett par ord med rektorn för skolan förstod han det som om jag skulle vara lärare och undervisa. Byggandet hade visst inte börjat. Så i värsta/bästa fall får jag stå vid katedern och lära ut ja vadå... geografi ?
Om så blir fallet tänker jag lära barnen alla konstiga platser som jag varit på. Geografi kan vara kul! Om nu min skjuts kommer vill säga ...
//Oskar

lördag 7 mars 2015

brevväxling - pen pal project

I torsdag åkte vi ut till en skola som heter Glovo Academy, vi åkte med Organisationen Inspire Global Ideas.
Vi åkte dit med brev som vi hade med oss från 2 klasser i Sverige. Meningen är att vi ska starta brevväxling mellan barnen.
IGI tyckte att detta var en jättebra ide och bestämde sig för att starta ett Project med detta, Pen pal Project. Förhoppningen är att detta projektet kommer att bli väldigt stort.
Barnen uppskattade det väldigt mycket, men barnen som inte fick vara med och skriva brev blev lite ledsna att dem inte hade någon "obroni" kompis (obroni betyder vit människa).
Men dem kommer snart att få skriva brev också.
Barnen fick också göra pärlarmband att skicka med breven.
// Jenny W








 
 

fredag 6 mars 2015

Nu är jag också på CIDIC!

Idag började jag på organisationen CIDIC, där Kristina och Malin redan jobbat ett tag nu. Det är en skola med helhetssyn på barn från fattiga familjer. Här finns både socialarbetare och läkare för att nå ut till familjer runt om i området. Ett faddersystem gör noggranna intervjuer av familjernas situation, deras inkomst, hälsostatus och arbetssituation. Varje familj har en hel mängd sidor i en arkiverad mapp. Fortfarande saknar 70 barn faddrar, varför jag ska se över vad som krävs för att bli fadder, och samtidigt få en chans att träffa det barnet och dess familj. Det är ju det minsta man kan göra, eller hur?

Här på CIDIC ska jag jobba den återstående tiden i Bolivia. Och vad jag har längtat! Den här sista veckan var ju inte så arbetsam och jag längtade efter att få göra något. Så idag har jag hjälpt barn i olika åldrar med läxor, lekt "Äpplet" och tittat på danslektion. Skolan är hejdlöst vacker. Så ren och fin och med tusen färgglada blommor gjorda av enkla petflaskor i "krukor" och på väggar. Fåtöljerna på gården är gjorda av bildäck som målats och monterats till sittmöbler. Så genialt! Men nog med beskrivningar.

Jag tänker istället reflektera över synen på inlärning. Dessa elever lär sig verkligen saker, men jag kunde se i läxläsningen att mycket handlade om att skriva av en  text, som inte var direkt enkel. Jag tror nog inte att jag skulle introducera psykologisk teori för mina högstadieelever, men här satt 11-åringar med en redogörelse för dess beståndsdelar. Och mycket riktigt; de skulle skriva av texten i sina anteckningsböcker. Ur mitt svenska perspektiv känns det ju som vad vi lärare lite föraktfullt kallar "papegojkunskap". En 11-åring kan väl knappast på riktigt förstå och omsätta kunskapen till verklighet eller egna ord om den lärt sig upprepa vad som stod på pappret? Men jag låter det vara. Jag ser att eleverna är seriösa med sina studier och stolta kan visa upp att de gjort sin läxa samt vidhängande garnering runt. En kille hade inte varit noggrann med sin garnering runt anteckningarna och fick följaktligen göra om det. "Det får inte vara slarvigt!"

En något trevande början kan medges, jag försöker ge akt på hur personalen och lärarna jobbar. Och visst var det roligt att hjälpa sexåringarna att klipp-och-klistra sig till bokstäversinlärning. Lika roligt som att öva färger på engelska med de lite äldre (åja, det var nog en sexårig flicka som också kunde lite engelska, hon sprang rakt i famnen på mig, och sen var vi bundis).

Ännu en upplevelse var att se när alla barnen (har glömt hur många, men nog är det över femtio?) springer till tandborstningen efter lunchen. En hel vägg med tandborstar sorterade i färg och grupp hängs upp och samtliga barn borstar gaddarna i takt. Även duschen efter dansträningen är viktig då många inte har rinnande vatten hemma.

På måndag ska jag tillbringa förmiddagen på kontoret där man sköter administrationen för fadderverksamheten. Jag hoppas få sätta min spanska på prov och översätta en del dokument till svenska. På eftermiddagen blir det mer lekar, läxläsning och dessutom en förberedelse för att hålla ett av min ökända boksamtal med barnen i secundario. Det blir riktigt spännande. När jag nämnde litteratur som ett av mina undervisningsämnen så utsåg de mig genast till att motivera barnen till att läsa mer.

-Ok. Det är en utmaning jag gillar. Nu kör vi!! ;)
 Anne Catrine

måndag 2 mars 2015

Det går fort nu.

Tiden går verkligen fort, nästan för fort. Vi har nu varit i Ghana i fyra veckor och det känns som bara några dagar när du tittar i backspegeln. Livet här är så annorlunda från Sverige men det går också att se likheter.
Folk är, trots stor fattigdom, väldigt glada och hjälpsamma. Kanske lite för glada och hjälpsamma då egen tid inte tycks existera här. Ofta ska man dra sin livshistoria för mannen på gatan och en promenad som egentligen skulle vara kort blir istället oftast väldigt långt.  På det hela taget är det väldigt kul med denna informativa närhet men då och då känner man faktiskt bara för att rensa tankarna i sin ensamhet. Barnen är, som allt så ofta i vår stora värld, väldigt entusiastiska och kärleksfulla. Dom ger oss leenden på våra läppar. Vi trivs!

Som grupp här nere har vi hunnit med att knyta band med det lokala sjukhuset, Jenny har även varit där för att hjälpa ett barn från hennes tidigare resor i Ghana, medan vi har fått se hur de jobbar i stort där. Vi har varit i Accra på barnhemmet Great Mission International och kommer snart föla med dom på deras projekt vid den stora Volta sjön. Byggande av ny skola samt sedvanliga barnhemsuppgifter i ett väldigt utsatt område väntar.
Vi har I Swedrup hunnit med att se barnhem i olika standard men i det största vi har gjort är att organisera oss med den seriösa organisationen IGI Inspire Global Ideas. Den är startad av en man i 40 års åldern vid namn Williams.  Han driver den med egna besparingar samt pengar som kommer in från hans egna databutik. Organisationen jobbar bla med att få avlägsna byar att agera själva för att få bättre levnadstandard. Detta efter att ha fptt nya tänkesätt från organisationen.  Detta innebär många besök i byar för att föra samtal och frambringa idéer.  Williams tror mer på att ge utvecklade idéer och produkter än på att ge pengar. Detta då det får byborna att känna stolthet över sin egen utveckling samt att pengar oftast brukar gå till fel saker i dessa fall. Williams är en man som vi alla tycker om och som  inspirerar oss. 
Via honom har vi tillbringat fyra dagar i en avlägsen by utan vatten och el. Det var en upplevelse som gav olika intryck på oss och vi fick vara med vid  hälsoundersökningar, informaton om sociala och sexuella förhållningssätt, om hur man äter och information om hur man kan motverka miljöförstöringen som är ett stort problem i hela Ghana. Vi hade också en städdag där barnen tog stor glödje av att se oss jobba sida vid sida med dom. Byborna verkade verklige  uppskatta vår närvaro. Det var lärorikt även fast mycket gömmer sig under ytan...

//Oskar













söndag 1 mars 2015


Tiden går fort när man har roligt och vi har därför inte hunnit med att uppdatera här på bloggen. En månad har det nu gått och det har vart ständig full rulle. Vi har hunnit med en vecka i Peru där vi besteg Machu Picchu och badade i stilla havet vid Miraflores. Vi har även haft två veckor spanskalektioner i Cochabamba där vi fick bo hos familjer och inta den bolivianska festkulturen med pacha mama och vattenkrig. Hela vistelsen var en stor fest och vi tog oss till karnevalen i Oruro där vi fick se häftiga utstyrslar och danser samt vara med om många vatten- och spraykrig. 

Nu har vi funnit oss till rätta på våra organisationer i La Paz där vi ska praktisera i tre veckor. Vi har också lärt känna teaterorgsnisationen Albor som är en helt fantastisk grupp med underbara människor. Igår gav vi de en lektion i cirkus och Parakrobatik och de avslutade med en supersnygg pyramid. Snacka om träningsvärk.

Bilder kommer snart!


Bonfire

Enda sedan dag 1 här i Ghana så har vi velat ha en "bonfire",  igår fick vi äntligen det.
Vi åkte till Accra i fredags för att förlänga våra visum,  då man bara kan ansöka om 30 dagar genom ambassaden hemifrån.
Vi spenderade sedan våran helg precis utanför Accra,  på ett ställe som heter Big Millys Backyard.
Ett jättemysigt reagge ställe. Maria och Jenny passade på att skaffa varsin henna tatto. Blev också en hel del shopping.






Kram Jenny