En halv vecka har gått...

Jag har nu tillbringat 4 dagar i en liten skola i byn Wodome som i sin tur ligger 2 mil utanför staden Ho. Jag befinner mig i Volta regionen och dagarna flyter på i sedvanligt ghanesiskt tempo . Vilket vill säga låmgsamma och småsega dagar. Det känns mindre effektivt för mig som svensk men verkar ändå vara effektivt efter deras levnadssätt.

Jag är imponerad av hur ordentliga barnen är i skolan även fast dom också är som barn sig bör,  levnadsglada och nyfikna. Givetvis klarar dom inte att sitta still hela tiden. Det skulle leda till en allt för militär skoltid tror jag om så var fallet. Varje morgon innan lektionerna startar så samlas alla klasserna , omkring 60 elever, på gården för att be till gud. De står uppradade på led med en arms avstånd till vännen framför sig och lyssnar på direktiven från en för dagen vald student som står är ämnad att stå längst fram. Det blir sång och bön innan klass efter klass marscherar(!) Med sång i rösten till sina respektive klassrum.
Lite väl pampigt/styrt enligt min smak. Men å andra sidan är inte varken religiös eller mycket för ståhej i den meningen.

Under skoltid assisterar jag i klasserna av och till. Jag hjälper till med enklare uttal när både pojke och flicka har problem att artikukera. Ofta så pratar jag med barnen och bara är där som någon en vän, med kärlek i famnen. Jag har hittills fått trösta tre stycken barn. En kram verkar värma så himla mycket mer här nere, vips så är allt bra igen.

Jag har inte sett någon av lärarna slå något barn än även om jag misstänker att dom kan vara lite väl hårda i
nyporna när dom tycker att nöden kräver det.  Den pedagogiska sidan hos lärarna är inte den dåstarkaste mest påtagliga utan här verkar metoden att mata på med mer fakta efter fakta vara det primära. För mig känns det som om individen ibland glöms bort bland den stora skaran barn. I alla fall under lektionstid,
föt lärarna glada, trevliga och alla verkar ha en lust att hitta en eller två aktivitet för barnen på rasterna.
Själv föredrar jag fotboll även fast det inte är världens lättaste sak i ett par flipflops och med ettriga barn runt hasorna. Fast det är för himla glädjande att alla barn deltar, och liksom i Sverige är även flickorna duktiga med bollen.

Även om solen tycks ha blivit mindre värmande de senaste dagarna och regnet vekar slå ned oftare så skiner glädjen forfande starkt sida vid sida med vita leenden i "min" lilla by.

//Oskar