Den 17 september var första träffen för distanskursen Barn i Världen på Vimmerby folkhögskola, vi börjar närma oss 10-års jubileum för kursen. Fokus denna första träff var sociala rörelser och organisationer. Förutom en hel del praktiska frågor runt kursen, fältstudier, litteratur etc så hade vi besök av Anette från organisationen Handihand. Hon berättade om deras arbete i Sverige men framför allt om deras koppling till kursens samarbetsorganisation CIDIC uppe i Llojeta, La Paz.

En stark kvinna som uppskattas

Den lilla byn Wli ligger vacker beläget utanför staden HoHoe i Volta regionen. Här är det grönt och bergigt och människorna är väldigt trevliga (som så ofta i Ghana). Intill denna lilla pärla ligger västafrikas högsta vattenfall och det är inte alls långt över till Togo.  I och med detta är  franska vanligt att höra.

Jag har tillbringat två nätter här men det var gårdagen som satte ordentligt avtryck. Jag blev informerad om att en svensk kvinna bor i byn och att hon gärna ville träffas. Sagt och gjort så satt jag snart på hennes veranda med en kall välkomstöl i handen. Den smakade ljuvligt.
Katta som hon kallas för i byn tröttnade på all hets hemma i Västerås och sålde sin friskola som hon startat 12 år tidigare. Från skolans utbytesprogram hade hon redan funnit sig hemma i Ghanas varma atmosfär.  Hon ville hit på heltid och tog därför sitt pick och pack för 6 år sen och fyra år senare var hon permanent bosatt här i Wli.
Katta har en  stark personlighet och hon känner alla i byn. Men resan hit har inte varit lätt. Hon har lärt sig av misstagen från den typiska svenska naiviteten och nu för tiden hjälper hon bara människor som hjälper henne.  Det är ett ge och ta koncept och jag blev väldigt imponerad av henne. En varm kvinna som tack vare affärssine nu har sitt egna hus nästintill klart.
Just nu tar hon hand om tre  föräldralösa barn (en heter Oscar) under sitt tak och hon har hjälp från två anställda att sköta kontakter samt ta hand om barnen. Alla bor under samma tak med sina respektive familjer. Alla ger ett inyryck av att vara nöjda och människorna i byn verkar uppriktigt uppskatta Katta.
Under dagen som gick samtalade jag med Katta, hennes anställda James och Patrick om livet i Ghana. Vi kom in på ämnen som det invecklande hövdingsystemet, mäns syn på kärlek men också hövlighet och skamligt beteende. En väldigt intressant dag.

I Ghana visar inte män sin kärlek öppet. Jag har flera gånger fått höra det och tillsammans med vad sett (inte sett) drar jag den slutsatsen.  James och Patrick vill gärna visa kärlek mer öppet och säger sig vara avundsjuka på det västerländsk livet på just den punkten.
Men å andra sidan så har Patrik både en fru och en flickvän så jag vet inte hur mycket vikt han lägger vid ordet kärlek. När kärlek från mäns sida kom upp som samtalsämne skrattade Katta i takt med James och Patrik. Hon får tampas med kulturella krockar hela tiden här och hennes två adepter vet om det. Dom får sin beskärda del av "korrigeringar".

Tydligen behöver man inte registrera att man är gift här i Ghana. I alla fall inte om man gör som så många och gifter sig "olagligt", vilket innebär att man ger drinkar och liknande till kvinnans föräldrar och får deras tillstånd till giftermål. Det är fest och allt är fixat utan registrering. Detta är vanligt förekommande på landsbygden då bröllop är för dyrt den lagliga vägen.
Kanske är en borglig vigsel något att införa i Ghana?

Om man vill kan man komma och vara volontär i Wli med Kattas hjälp.  Hon fixar så att man antingen får hjälpa till med föräldralösa barn, vara i skolan, på sjukhuset eller om man så vill kan man vara guide i apornas reservat en timme bort.
Men vare sig ni vill vara volontär eller inte så är Wli väl värt ett besök. Låt er era kroppar svalkas och era sinnen njuta i det svala vattnet vid vattenfallet. Ni kommer att njuta.

//Oskar

Nyamekyee

Har spenderat en del dagar på barnhemmet nyamekyee som ligger i en liten by som heter akwakwaa, där jag har mitt fadderbarn,Mawuli.

Har haft en del gräl med madame Charity som har barnhemmet.  Hon är aldrig nöjd och vill alltid ha mer.  

Barnhemmet är väldigt fattigt och madame Charity har tagit sig vatten över huvudet.  

Det bor fler barn på barnhemmet än vad hon klarar av att ta hand om. 

Barnen lider och blir vissa dagar utan mat.  

På barnhemmet bor 85 barn med olika bakgrunder.  Minsta barnet är 1 år och dem äldsta är 18 år.  

//Jenny 

En veckas sjukdom i norr

Min tanke vid förra veckans start var att bege mig så långt norrut som möjligt i Ghana för att besöka en kvinnoorganisation i Bolgatanga men dessa planer blev grusades snabbt.
Jag reste med ett lastfartyg på Voltasjön och slutdestination var Yeji.  En båtresa med en beräknad restid på 30 timmar men ä som visade sig bli än längre till något som i slutändan kändes som en evighet. Något okänt ledde till att undertecknad under denna tur blev magsjuk och fick tillbringa majoriteten av resan på squat toaletten och vinglandes på svaga ben upp och ner för däck för att nå den. Febern tävlade med magknipet om vem som ville mig värst och denna tur blev kort och gott den värsta i mitt liv.
Dagen efter besökte jag sjukhuset för säkerhets skull och fick efter tester medicin som med facit i hand har hjälpt. Men redan då hade jag förlorat 5 kg och jag vågar inte ställa mig på vågen igen.
Detta gav mig dock insikten av  vad som är viktigt i livet och där kommer hälsan först. För utan hälsan kan man inte vara där för andra. Jag bestämde mig däför för en veckas rehabilitering med dyr mat, swimmingpooler och elefantsafari medan kvinnoorganisation fick ta ett vänligt nej.

En slående sak som jag i alla fall intog under min tid i torra norr var att kontrasterna i Ghana nu blev än tydligare. Det är än mer fattigt i norr och det är verkligen trpkigt att se hur många mänmsikor har det. Enkla byar utmed vägkanten med lerhyddor inte större än ett västerländsk tonårsrum var en vanlig syn som fick en att misströsta. Kan det kanske vara så att muslimerna (majoritet i norr) är mindre gynnande från regeringen än de kristna? Detta är bara spekulationer från undertecknad medan det är uppenbart att folket är missnöjda med regeringens sätt att styra landet. När regeringen nämndes såg jag ledsna, besvikna och arga miner och en uppgivenhet som var total...

 //Oskar

Lilla barn

I nästan 4 veckor har jag fått följa Geovana nu. Jag har sett henne skapa med play doh för första gången, sett henne kämpa sig igenom hinderbanor och efteråt skrattat hejdlöst. Varje morgon har jag mötts av ett leende och samma hälsningsfras; "Hola maalin, klappa händerna!". För Geovana är grym på att sjunga "klappa händerna så fort du kan...", fast hennes modersmål är castellano och portugisiska. Egentligen skulle hon kunna vara vilket förskolebarn som helst. Men hon lever i extrem fattigdom som så många andra i Bolivia. Geovana är numera mitt och Marcus fadderbarn! Att vara hemma hos familjen och se hur de lever var otroligt jobbigt. Att leva i den kylan som är uppe på 4000 meters höjd med otätade väggar, tak och golv är fruktansvärt. De har ingen toalett, avlopp eller rinnande vatten. En liten spis finns och en säng där alla fyra sover. Det här är inget unikt fall. Jag har hittills gjort 11 hembesök och det har blivit många tårar under dessa möten. Jag kan bara konstatera att livet är otroligt orättvist...Men det känns bra i hjärtat att finnas där för Geovana och familjen. Förutom mina resor är hon det viktigaste jag i fortsättningen kommer att spendera mina pengar på. //Malin

Barn lär sig tidigt.

På landsbygden men också i stan i Ghana lär sig barnen tidigt att bära tungt på huvudet. Der kan vara allt från stora baljor med vatten i till grenar i massvis.  Tyngden som dom bär på sina huvuden är inte lätt vågar jag påstå. Känslan för det fick jag när jag hjälpte en av skolflickorna ned med sin balja och kände bicepsen arbeta likt dom gör för biffarna på gymmet hemma.
Barnen hjälper på sin lediga tid familjen med att bära vatten och mat ut till männen på deras odlingar men de lär sig också att hjälpa till för att kunna vara en duktig partner i vuxen ålder. Eller rättare sagt en duktig kvinna. För det är i huvudsak kvinnor som använder huvudet som behållare, även om en och annan man syns göra samma akrobatiska manöver då och då. Det sker mest vid busshållsplatserna försäljning  i stadområden men också på landsbygden när grenar ska bäras hem.

Denna helg fick jag följa med Wodomes hövding och son till deras odling. Där fick jag se hur väl de nyttjar naturens tillgångar till att odla jam, bank och kasava.  Framförallt kasavan slog mig som nämligen välutvecklad grönsak. Dess stam som var tre meter hög gick enkelt att hugga i mindre bitar på 20 cm för omplantering. Bara att trycka ned i jorden och vips så börjar stamen odla nya rötter som innehåller kasava.

Jag fick även se hur bönderna går till väga för att ta till vara på palmernas söta saft och utveckla den stora inkomstkällan palmwine. Föga förvånande att alkohol bringar in en stor summa pengar sgå jag leendes på när svetten lackade ur böndernas hårda kroppar. Ett riktigt slitgöra! Men givetvis fick jag inte hjälpa till. Första gången tittar man hur man gör.

I Ghana är folk vänliga, ibland lite för vänliga...

//Oskar

Den dystra verkligheten kommer ändå med förhoppning

Idag fick jag en drös med teckningar föreställande bilar, hus och flaggor. Barn här nere tecknar med andra ord liknande barn gör hemma i vårt avlånga land. Bara en likhet utav många.
Dessvärre har jag också en dålig nyhet att berätta. Det är lagligt att slå barn i skolan i Ghana och på "min" skola såg jag det för första gången idag. Eleverna kunde inte svara på frågan tillräckligt snabbt och fick då varsina rapp med pekpinnen på en av sina händer. En av flickorma begravde sitt ansikte i skolbänken. Givetvis var jag tvungen att ifrågasätta detta tillvägagångssätt på ett halvsmidigt sätt direkt inför eleverna innan jag sen gick för att fråga min lärarvän Timothy om skolans regler. Han medgav att läraren hade gjort fel som slagit barnen av angiven anledning och sa att  skolan "bara"  straffar elever fysiskt om de gör något dumt. Om man inte kan svara på en fråga tillräckligt snabbt ska man få mer tid och sen en ledtråd innan läraren ger det korrekta svaret vid behov. Jag informerade honom om hur Sverige ser på barnaga och Timothy tyckte det lät klokt. Det positiva i denna tragiska händelse är att jag fick en möjlighet att utbyta synsätt med lärarna och efter att jag upplyst dom om att barnaga bara skapar rädsla och inte respekt för läraren/den vuxne fick jag den förståelse jag sökte.
Men det är ännu en lång väg kvar att vandra i detta land...

//Oskar