En halv vecka har gått...

Jag har nu tillbringat 4 dagar i en liten skola i byn Wodome som i sin tur ligger 2 mil utanför staden Ho. Jag befinner mig i Volta regionen och dagarna flyter på i sedvanligt ghanesiskt tempo . Vilket vill säga låmgsamma och småsega dagar. Det känns mindre effektivt för mig som svensk men verkar ändå vara effektivt efter deras levnadssätt.

Jag är imponerad av hur ordentliga barnen är i skolan även fast dom också är som barn sig bör,  levnadsglada och nyfikna. Givetvis klarar dom inte att sitta still hela tiden. Det skulle leda till en allt för militär skoltid tror jag om så var fallet. Varje morgon innan lektionerna startar så samlas alla klasserna , omkring 60 elever, på gården för att be till gud. De står uppradade på led med en arms avstånd till vännen framför sig och lyssnar på direktiven från en för dagen vald student som står är ämnad att stå längst fram. Det blir sång och bön innan klass efter klass marscherar(!) Med sång i rösten till sina respektive klassrum.
Lite väl pampigt/styrt enligt min smak. Men å andra sidan är inte varken religiös eller mycket för ståhej i den meningen.

Under skoltid assisterar jag i klasserna av och till. Jag hjälper till med enklare uttal när både pojke och flicka har problem att artikukera. Ofta så pratar jag med barnen och bara är där som någon en vän, med kärlek i famnen. Jag har hittills fått trösta tre stycken barn. En kram verkar värma så himla mycket mer här nere, vips så är allt bra igen.

Jag har inte sett någon av lärarna slå något barn än även om jag misstänker att dom kan vara lite väl hårda i
nyporna när dom tycker att nöden kräver det.  Den pedagogiska sidan hos lärarna är inte den dåstarkaste mest påtagliga utan här verkar metoden att mata på med mer fakta efter fakta vara det primära. För mig känns det som om individen ibland glöms bort bland den stora skaran barn. I alla fall under lektionstid,
föt lärarna glada, trevliga och alla verkar ha en lust att hitta en eller två aktivitet för barnen på rasterna.
Själv föredrar jag fotboll även fast det inte är världens lättaste sak i ett par flipflops och med ettriga barn runt hasorna. Fast det är för himla glädjande att alla barn deltar, och liksom i Sverige är även flickorna duktiga med bollen.

Även om solen tycks ha blivit mindre värmande de senaste dagarna och regnet vekar slå ned oftare så skiner glädjen forfande starkt sida vid sida med vita leenden i "min" lilla by.

//Oskar

Blir det något husbyggande må tro?

Just nu sitter jag och väntar i lilla Ho på föreståndaren från barnhemmet som vi var på i Accra. Han är givetvis försenad, men är något som jag har börjat tackla bra den senaste tiden -Den Ghanesiska tidsramen skiljer sig rejält från våra ordentliga vara-i-tid träffar.
Jag ska i alla fall åka ut en halvtimme utanför Ho för att vara på hans skola där. Det är också ett litet barhem i anslutning till skolan om jag förstått allt rätt. Men den huvudsakliga anledningen till resan upp hit var för att få ha möjligheten att hjälpa till vid byggandet av nya skollokaler samt tillbyggnad av barnhem. Men då jag igår väldigt snabbt gick slänga ett par ord med rektorn för skolan förstod han det som om jag skulle vara lärare och undervisa. Byggandet hade visst inte börjat. Så i värsta/bästa fall får jag stå vid katedern och lära ut ja vadå... geografi ?
Om så blir fallet tänker jag lära barnen alla konstiga platser som jag varit på. Geografi kan vara kul! Om nu min skjuts kommer vill säga ...
//Oskar

brevväxling - pen pal project

I torsdag åkte vi ut till en skola som heter Glovo Academy, vi åkte med Organisationen Inspire Global Ideas.
Vi åkte dit med brev som vi hade med oss från 2 klasser i Sverige. Meningen är att vi ska starta brevväxling mellan barnen.
IGI tyckte att detta var en jättebra ide och bestämde sig för att starta ett Project med detta, Pen pal Project. Förhoppningen är att detta projektet kommer att bli väldigt stort.
Barnen uppskattade det väldigt mycket, men barnen som inte fick vara med och skriva brev blev lite ledsna att dem inte hade någon "obroni" kompis (obroni betyder vit människa).
Men dem kommer snart att få skriva brev också.
Barnen fick också göra pärlarmband att skicka med breven.
// Jenny W

 

 

Nu är jag också på CIDIC!

Idag började jag på organisationen CIDIC, där Kristina och Malin redan jobbat ett tag nu. Det är en skola med helhetssyn på barn från fattiga familjer. Här finns både socialarbetare och läkare för att nå ut till familjer runt om i området. Ett faddersystem gör noggranna intervjuer av familjernas situation, deras inkomst, hälsostatus och arbetssituation. Varje familj har en hel mängd sidor i en arkiverad mapp. Fortfarande saknar 70 barn faddrar, varför jag ska se över vad som krävs för att bli fadder, och samtidigt få en chans att träffa det barnet och dess familj. Det är ju det minsta man kan göra, eller hur?

Här på CIDIC ska jag jobba den återstående tiden i Bolivia. Och vad jag har längtat! Den här sista veckan var ju inte så arbetsam och jag längtade efter att få göra något. Så idag har jag hjälpt barn i olika åldrar med läxor, lekt "Äpplet" och tittat på danslektion. Skolan är hejdlöst vacker. Så ren och fin och med tusen färgglada blommor gjorda av enkla petflaskor i "krukor" och på väggar. Fåtöljerna på gården är gjorda av bildäck som målats och monterats till sittmöbler. Så genialt! Men nog med beskrivningar.

Jag tänker istället reflektera över synen på inlärning. Dessa elever lär sig verkligen saker, men jag kunde se i läxläsningen att mycket handlade om att skriva av en  text, som inte var direkt enkel. Jag tror nog inte att jag skulle introducera psykologisk teori för mina högstadieelever, men här satt 11-åringar med en redogörelse för dess beståndsdelar. Och mycket riktigt; de skulle skriva av texten i sina anteckningsböcker. Ur mitt svenska perspektiv känns det ju som vad vi lärare lite föraktfullt kallar "papegojkunskap". En 11-åring kan väl knappast på riktigt förstå och omsätta kunskapen till verklighet eller egna ord om den lärt sig upprepa vad som stod på pappret? Men jag låter det vara. Jag ser att eleverna är seriösa med sina studier och stolta kan visa upp att de gjort sin läxa samt vidhängande garnering runt. En kille hade inte varit noggrann med sin garnering runt anteckningarna och fick följaktligen göra om det. "Det får inte vara slarvigt!"

En något trevande början kan medges, jag försöker ge akt på hur personalen och lärarna jobbar. Och visst var det roligt att hjälpa sexåringarna att klipp-och-klistra sig till bokstäversinlärning. Lika roligt som att öva färger på engelska med de lite äldre (åja, det var nog en sexårig flicka som också kunde lite engelska, hon sprang rakt i famnen på mig, och sen var vi bundis).

Ännu en upplevelse var att se när alla barnen (har glömt hur många, men nog är det över femtio?) springer till tandborstningen efter lunchen. En hel vägg med tandborstar sorterade i färg och grupp hängs upp och samtliga barn borstar gaddarna i takt. Även duschen efter dansträningen är viktig då många inte har rinnande vatten hemma.

På måndag ska jag tillbringa förmiddagen på kontoret där man sköter administrationen för fadderverksamheten. Jag hoppas få sätta min spanska på prov och översätta en del dokument till svenska. På eftermiddagen blir det mer lekar, läxläsning och dessutom en förberedelse för att hålla ett av min ökända boksamtal med barnen i secundario. Det blir riktigt spännande. När jag nämnde litteratur som ett av mina undervisningsämnen så utsåg de mig genast till att motivera barnen till att läsa mer.

-Ok. Det är en utmaning jag gillar. Nu kör vi!! ;)
 Anne Catrine

Det går fort nu.

Tiden går verkligen fort, nästan för fort. Vi har nu varit i Ghana i fyra veckor och det känns som bara några dagar när du tittar i backspegeln. Livet här är så annorlunda från Sverige men det går också att se likheter.

Folk är, trots stor fattigdom, väldigt glada och hjälpsamma. Kanske lite för glada och hjälpsamma då egen tid inte tycks existera här. Ofta ska man dra sin livshistoria för mannen på gatan och en promenad som egentligen skulle vara kort blir istället oftast väldigt långt.  På det hela taget är det väldigt kul med denna informativa närhet men då och då känner man faktiskt bara för att rensa tankarna i sin ensamhet. Barnen är, som allt så ofta i vår stora värld, väldigt entusiastiska och kärleksfulla. Dom ger oss leenden på våra läppar. Vi trivs!

Som grupp här nere har vi hunnit med att knyta band med det lokala sjukhuset, Jenny har även varit där för att hjälpa ett barn från hennes tidigare resor i Ghana, medan vi har fått se hur de jobbar i stort där. Vi har varit i Accra på barnhemmet Great Mission International och kommer snart föla med dom på deras projekt vid den stora Volta sjön. Byggande av ny skola samt sedvanliga barnhemsuppgifter i ett väldigt utsatt område väntar.

Vi har I Swedrup hunnit med att se barnhem i olika standard men i det största vi har gjort är att organisera oss med den seriösa organisationen IGI Inspire Global Ideas. Den är startad av en man i 40 års åldern vid namn Williams.  Han driver den med egna besparingar samt pengar som kommer in från hans egna databutik. Organisationen jobbar bla med att få avlägsna byar att agera själva för att få bättre levnadstandard. Detta efter att ha fptt nya tänkesätt från organisationen.  Detta innebär många besök i byar för att föra samtal och frambringa idéer.  Williams tror mer på att ge utvecklade idéer och produkter än på att ge pengar. Detta då det får byborna att känna stolthet över sin egen utveckling samt att pengar oftast brukar gå till fel saker i dessa fall. Williams är en man som vi alla tycker om och som  inspirerar oss. 

Via honom har vi tillbringat fyra dagar i en avlägsen by utan vatten och el. Det var en upplevelse som gav olika intryck på oss och vi fick vara med vid  hälsoundersökningar, informaton om sociala och sexuella förhållningssätt, om hur man äter och information om hur man kan motverka miljöförstöringen som är ett stort problem i hela Ghana. Vi hade också en städdag där barnen tog stor glödje av att se oss jobba sida vid sida med dom. Byborna verkade verklige  uppskatta vår närvaro. Det var lärorikt även fast mycket gömmer sig under ytan...

//Oskar

Tiden går fort när man har roligt och vi har därför inte hunnit med att uppdatera här på bloggen. En månad har det nu gått och det har vart ständig full rulle. Vi har hunnit med en vecka i Peru där vi besteg Machu Picchu och badade i stilla havet vid Miraflores. Vi har även haft två veckor spanskalektioner i Cochabamba där vi fick bo hos familjer och inta den bolivianska festkulturen med pacha mama och vattenkrig. Hela vistelsen var en stor fest och vi tog oss till karnevalen i Oruro där vi fick se häftiga utstyrslar och danser samt vara med om många vatten- och spraykrig. 

Nu har vi funnit oss till rätta på våra organisationer i La Paz där vi ska praktisera i tre veckor. Vi har också lärt känna teaterorgsnisationen Albor som är en helt fantastisk grupp med underbara människor. Igår gav vi de en lektion i cirkus och Parakrobatik och de avslutade med en supersnygg pyramid. Snacka om träningsvärk.

Bilder kommer snart!

Bonfire

Enda sedan dag 1 här i Ghana så har vi velat ha en "bonfire",  igår fick vi äntligen det.
Vi åkte till Accra i fredags för att förlänga våra visum,  då man bara kan ansöka om 30 dagar genom ambassaden hemifrån.
Vi spenderade sedan våran helg precis utanför Accra,  på ett ställe som heter Big Millys Backyard.
Ett jättemysigt reagge ställe. Maria och Jenny passade på att skaffa varsin henna tatto. Blev också en hel del shopping.

Kram Jenny