Äntligen i Imañuta, men ändrade planer

När man drömmer sig bort till andra världar så tänker man nog på situationer man sett på tv. Man tror att en massa livsförändringar ska ske när man väl är där.

Nu är jag, som det känns, i en annan värld. Tre timmars krånglig bussfärd från El Alto, omgiven av Altiplanos kullar och låglänta växter. Vi klev av bussen framför en turkosmålad byggnad som inte verkade ha någon kontakt med någon övrig byggnation. Men trippen hit började redan dagen innan.

Jag fick veta att vi skulle ut till byarna måndag-torsdag. Jag packade min ryggsäck med sovsäck och vatten och Toopoco tog sin slitna ryggsäck, sin hatt med en fjäder i och fem kilo mat i famnen. Jag bar en mattermos med soppa. Det krävdes två bussar för att nå till den plats där bussen gick till Imañuta. Vi tog in på ett hostel för några timmars sömn. Vi skulle upp redan fyra för att hinna med bussen, men gatan var ändå redan full av folk och försäljare. Sover dom aldrig här?

Och sen var vi som sagt vid skolan. Mitt i detta böljande landskap på 4000 m höjd reste sig några låga murar med en skola i. Dagen skulle strax börja, så skolrådgivaren fanns på plats för att delta i ceremonin som skulle starta upp terminen. Toopoco visade mig "biblioteket", en torr lokal med lite undanstoppade prylar samt en gasspis. VI gjorde lite kaffe innan vi gick och hälsade på de församlade runt flaggstången. Dessa utgjorde fem personer plus två barn.

När jag hälsade på de övriga var det särskilt en kvinna som såg extra surmulen ut. Hon tittade inte på mig och sträckte bara motvilligt fram handen. Min känsla bekräftades under ceremonin när Toopoco och jag berättade om vår vilja att leverera böcker till barnen på skolan. Hon tog genast ordet och på aymara uttryckte hon sin åsikt om denna "gringoidé". Hon menade att "la gringa" var här enbart för att ta kort. Hon var inte ett dugg intresserad av att deras skola skulle delta i något sådant. Hon meddelade att alla föräldrar och skolråd stod bakom detta beslut.

Senare gick vi en runda runt skolan där de bland annat har fått helt nya datorer och en högtalarutrustning. Datorerna var ännu inte använda, ingen vet väl hur man gör. Dessutom fanns en hel massa faktaböcker nedstoppade i lådor. Eftersom inga bokhyllor finns så kan inte barnen leta sin fakta själva, och inte heller leta för skojs skull och upptäcka glädjen med att läsa sig till kunskap och se bilderna. Dessa bokhyllor hade varit en del av vårt projekt. Som det nu är så har de inga läroböcker, kan inte träna läsförståelse och all kunskap är den som läraren förmedlar muntligt. Å andra sidan kan man väl med lite god vilja snickra ihop något för förvaring av böcker, men man saknar helt enkelt förståelsen för texters betydelse. Kanske ser man det som en luxuös gringosyssla.

Det blir inget bibliotek på den här skolan. Så är det. Och det var ju en utveckling som var lite oväntad. I min enfald fanns det ju inte en tanke på att någon bybo skulle uppleva vårt initiativ som fel och dåligt. Å andra sidan fick vi också veta att en puma härjar bland lamorna i byn, och den dödar inte för att äta. Den bara dödar. Det är en erfarenhet som jag inte har. Jag har ju den stora turen att födas i ett land med en god skolgång, med engagerade lärare och dessutom föräldrar som har sett resor som en del av uppfostran. Jag har fått så mycket av ren tur. Inte kan jag förvänta mig att dessa bybor som har fullt upp med att leva och bekämpa rovdjur och torka, ska ha samma inställning, samma nyfikenhet och kunskap som jag har fått nästan gratis? Nej, även om Toopoco tycker att de beter sig som riktiga åsnor så är det väl bara att skaka dammet av sina fötter och traska vidare till nästa by, nästa skola. Kanske är de mer positiva där. VI vet iallafall att det skulle bli väldigt väl mottaget hos gatubarnen i El Alto. Ett bibliotek till dom skulle tas emot, och där finns också en organisation som kan fortsätta hålla i det.

Vi tog våra saker och tog sikte mot vildmarken. Åtminstone var det vad jag trodde, för jag såg inte något hus någonstans. Efter någon kilometer pekade Toopoco mot en plats där jag enbart kunde se ett stycke blå plast, och vid närmare undersökning även några betande lamor. Dit skulle vi. Låga kaktusar stack mig emellanåt genom skorna.

Toopocos hus är en rund hydda med tjockt halmtak, inrett med oräkneligt antal fårskinn på golvet och två breda madrasser. Det är högt i tak och väggarna är vackra, i en nisch i väggen finns också en eldstad, men för tillfället används den handgjorda eldstaden utomhus.

Så nu har jag alltså nytta av mina fritidsledarkunskaper. För skillnaden mellan att tälta i fjällen och att vara här på denna stilla och rogivande plats är egentligen bara att tältet är byggt av adobe och halm. Medan regnet drar in över oss, för att vattna potatis och quinoa, faller en regnbåge bakom hyddan. Toopoco och jag försöker lösa problemet med slangen som klistrat ihop sig så att det inte går att pumpa upp vatten. Årets första potatisskörd kokar över eld på den handgjorda spisen. Lamorna har tagits in till ett stall i närheten.

Jag skulle kunna ägna mig åt beskrivningar hur länge som helst, men det största intrycket var nog första natten när jag vid ettiden behövde använda djurens toalett. Det var ju beckmörkt förstås, men när jag öppnade dörren gnistrade triljoners stjärnor över himlavalvet. Jag släckte ficklampan, ställde mig på en höjd och såg upp mot stjärnorna. Så här långt bort från stadens ljusföroreningar kunde jag se dem alla. Milky Way strålande med sitt yttersta, och min fundering var att jag ska behålla det här tillfället i mitt minne tills jag dör. Jag funderar på hur jag bär mig åt för att hamna på såna här platser.

-Denna ständiga nyfikenhet, tänker jag, medan åskan mullrar över Altiplano och regnet sätter i på allvar.

Anne Catrine

Kvällsbesök hos Red Tinku, en ungdomsorganisation i Cochabamba som driver ett fritis ute i en av byarna, jobbar med miljö och teater. Dessutom jobbar de med folkbildning genom att ha diskussioner på Plazan i Cochabamba runt viktiga politiska förändringar och hur det på verkar medborgarna.

Vi var med på en ceremoni till Pacha Mama, K'oa.

Besök på Corazon Grande, en hem för flickor som utsatts för någon form av övergrepp. Barnhemmet startades av Siw, som fortfarande håller sin hand över verksamheten. Här bor ca 25 flickor mellan 4 och 19 år, där får de chans att starta ett nytt liv och få tillbaks sin tro på livet. På barnhemmet finns socialarbetare, psykolog och läkare som försöker hjälpa flickorna tillbaka till ett normalt liv. Flickorna får chans att utbilda sig och flera dem avslutar sina studier med allra bästa betyg.

På Corazon Grande lämnade vi över några av barnböckerna som elever i Sverige översatt till spanska. Klart omtyckta presenter som förhoppningsvis också blir lite extra lästräning

 

Por fin juntamos todas en Cochabamba.
Efter att hela gruppen rest runt i Peru en dryg vecka träffades vi i Cochabamba för att börja på spanska skola. Boende på Hostal Florida.